Riksbanken: “Bitcoin är inte pengar”

Den 14 mars 2018 släppte en person på Riksbanken, Gabriel Söderberg – verksam vid Riksbankens avdelning för finansiell stabilitet – en “ekonomisk kommentar” gällande bitcoin och krypto. Den har titeln “Är Bitcoin och andra kryptotillgångar pengar?”

Föga förvånande nås slutsatsen att bitcoin inte är pengar.

Först en kommentar om Gabriel Söderbergs avdelning – den för finansiell stabilitet. Det måste vara ett synnerligen dystert uppdrag, med tanke på att resten av riksbanken, precis som alla andra centralbanker, arbetar dag och natt med att blåsa bubblor.

Essän är väl författad och innehåller god information, det är absolut inte en renodlad propagandaskrift – utan närmare ett uttryck för de uppriktigt bästa argument som kan framföras emot bitcoin som fenomen.

Är bitcoin och andra kryptotillgångar pengar?” frågar sig Gabriel Söderberg vid Riksbankens avdelning för finansiell stabilitet.

Om Bitcoins ursprung

Rapporten inleds med en kort historik över Satoshi Nakamoto och uppfinningen, den person eller grupp som under pseudonym framställde det numera berömda “whitepapret” om bitcoin. Författaren påstår att motivet bakom bitcoin var missnöje med den finansiella krisen 2007-2008. Det är en sanning med en god dos modifikation.

I Satoshi Nakamotos whitepaper syntentiseras många decenniers arbete inom algoritmik, kryptografi, politisk filosofi, spelteori och ekonomi.

Faktum är att Satoshi Nakamoto använde sig av ett tankegods som byggts upp bland människor som har kommit att kallas cypherpunks, en lek med ordet cipher (för chiffer = kryptering) – och den popkulturella stömmningen cyberpunk – vars kanske mest namnkunniga representant är William Gibson och hans romaner i Neuromancer-serien.

I Satoshi Nakamotos whitepaper syntentiseras många decenniers arbete inom algoritmik, kryptografi, politisk filosofi, spelteori och ekonomi. Det är bara att läsa referenserna, där hittar vi dokument så gamla som från 1957. Det var inte en plötslig ingivelse, utan en oerhört läglig artikulation och enhetlig sammanflätning av dessa olika idéer.

Vad är pengar?

Efter introduktionen går författaren vidare med följande påstående.

“För att besvara frågan om kryptotillgångar kan klassificeras som pengar är det nödvändigt att först diskutera vad pengar är”.

Det är bara att hålla med. Det är nödvändigt att definiera pengar innan man kan avgöra om någonting är pengar. Författaren använder sig genomgående av ordet “kryptotillgång” och det är lite avslöjande vad gäller slutsatserna. Det ligger såklart inte i riksbankens intresse att någonting annat än kronor, eller andra statligt utfärdade valutor, skall betraktas som pengar.

Men därefter följer en rapp och behändig genomgång av hur man kan definiera pengar.

Tre definitioner av pengar

Han börjar med metallism – och definierar det som att “knyta pengarna till en underliggande vara som har ett självständigt marknadsvärde”. Det han egentligen talar om här är sedlar, och konton uttryckta i metallvikter. Det var inte länge sedan verkligheten såg ut såhär. Du hade en viss mängd guld eller silver och lämnade in det på en förvaringsdepå i utbyte mot en kontobalans i ditt namn eller kvitton (sedlar). Men det är ett oerhört nytt påfund att det skulle vara sedlarna eller kontobalanserna som är pengarna som enbart är behändigt knutna till någonting med “självständigt marknadsvärde”. Det är detta självständiga marknadsvärde som är pengarna. Innan vi hade sedlar och bankkonton hade vi metallen – det är den vi värdesätter. Gabriel Söderberg hoppar därmed över ett fundamentalt steg i pengarnas utveckling.

Vi får här anledning att repetera vilka fundamentala egenskaper bra pengar måste ha.

  1. knapphet
  2. hållbarhet
  3. bärbarhet
  4. identifierbarhet
  5. delbarhet
  6. utbytbarhet.

Han feldefinierar metallismen, anser jag. Det är metallen som är pengen, det är inte kvitton för metaller som är pengar. Vissa metaller har goda pengaegenskaper, det har gjort att marknaden har börjat använda dem i större utsträckning som pengar (guld). Gabriel Söderberg nämner här att bitcoinsystemet kan betraktas som en form av digital metallism. Helt korrekt. Bitcoin kan sägas motsvara guld. Ingenting hindrar uppkomsten av “bitcoinsedlar” och “bitcoinkonton”, det vill säga att banker utfärdar sin egen valuta “ovanpå” bitcoin.

Han går även igenom begreppet chartalism – där tesen är att pengar ytterst är en juridisk skapelse, som enbart kan skapas av en stat.

“I chartalismen är det irrelevant vad pengarna är gjorda av – det som ger dem juridisk giltighet är att en stat uttryckligen lagstiftar om deras existens. Indirekt lägger chartalismen därför också ansvaret för ett fungerande penningväsen på staten.”

Ett klassiskt cirkelresonemang: juridiken ger pengarna juridisk giltighet. Om detta har jag följande att säga:

  1. Juridik är inte tillräckligt för att förklara mänskliga fenomen.
  2. Giltig juridik upptäcks och artikuleras efterhand, enbart arrogans kan få någon att tro att man medelst juridiska tillgrepp kan manipulera verklighetens vävnad.
  3. Pengar är ett strikt mänskligt fenomen.
  4. Pengar existerar inte utanför människans förmåga att förstå pengars funktion
  5. Människor har en natur, den naturen kan korrumperas eller understödjas av jurdidiska konstruktioner.

Några förtydlingar krävs här; “pengar” är inte vilken juridisk konstruktion som helst. Fiatvalutor, vilket är det vi de facto talar om, är uppbackade av våld – och inte sällan förbjuds andra betalningsmedel. Skatter krävs i fiatvalutor som inte har något underliggande värde annat än ett skrattretande löfte om att hålla prisinflationen stabil. Du måste utfärda dina fordringar i fiat, annars kan du inte räkna med statens hjälp om någon vägrar betala. Du måste ta betalt i fiat, annars får du inte bedriva en verksamhet. Chartalismen är helt enkelt apologism för statlig intervention i penningväsendet. Det är inte en giltig definition av pengar. Pengar är mycket djupare än så.

Därefter går han över till att berätta om “den mest vedertagna definitionen”. Funktionalismen. Här går författaren helt enkelt igenom de funktioner som förstås delas av pengar, oavsett om pengarna är grundade i metallism eller chartalism. Det finns tre grundläggande funktioner – och dessa är helt korrekta.

  1. En peng fungerar som betalningsmedel (medium of exchange).
  2. En peng används som räkneenhet (unit of account)
  3. En peng är ett värdebevarande instrument (store of value).

Funktionalismen, säger författaren, är särskilt viktig för riksbanken, “eftersom den ger riktlinjer för hur ett penningsystem ska skötas långsiktigt för att fungera… Centralbankerna” påstår författaren “har fått i uppdrag att långsiktigt se till att funktionalismens tre villkor för pengar är uppfyllda”. Han exemplifierar detta med att de flesta centralbanker följer ett inflationsmål, vilket kan kopplas till funktionen “stabil värdebevarande”. Detta är befängt. Inflation är ju motsatsen till värdebevarande.

Och funktionalismen är inte viktig annat än som en artikulation av vilka huvudsakliga funktioner pengar har. Det betyder inte att man kan använda denna artikulation för att försöka skapa pengar hur som helst. Man får nämligen inte glömma bort de sex huvudsakliga egenskaper som riktiga pengar har. Den viktigaste av dem är knapphet. Och det är denna egenskap som centralplanerade pengar aldrig lyckas förhålla sig till.

Inflationsmålet om 2% är en logisk krumbukt av osannolik magnitud. För att upprätthålla en tvåprocentig prisinflation måste man i exponentiellt ökande takt (enligt vanlig ränta på ränta) öka penningutbudet. Låt säga att man lyckas med den omöjliga manövern att dels korrekt mäta och därefter upprätthålla 2%-ig prisinflation år för år. Det skulle innebära en sjufaldig urholkning av penningvärdet (pengarnas köpkraft) över hundra år.

Värdebevarande? My ass.

Bitcoin är ett försök att efter århundraden av ekonomiskt tänkande framställa en digital version av guld.

Författaren lider av en förvirring av orsak och konsekvens. Pengar har uppstått på grund av att vissa varor har haft vissa kvaliteter som väl har passat in på de tre funktioner som beskrivs. Det har varit flera olika varor i historien, men guld har alltid varit den bästa matchningen över tid. Inte för att någon har deklamerat det, utan för att funktionerna har upplevts som värdefulla, och människan har upptäckt dessa funktioner. En centralbank skulle i teorin kunna skapa en valuta som väl lever upp till dessa kriterier, som sagt:

  1. knapphet,
  2. hållbarhet,
  3. bärbarhet
  4. identifierbarhet
  5. delbarhet och
  6. utbytbarhet.

Men utan tvång och propaganda finns det ingen anledning att för folk att acceptera ett påhittat alternativ, när marknaden redan har hittat ett för egen maskin. Centralbanken behövs inte för att göra detta, eftersom marknaden är fullständigt kapabel att upptäcka vad som bäst skulle kunna fungera som pengar – utan central inblandning. Riksbanken är sina godtrogna och snälla tjänstemän till trots ett instrument som kuppat penningväsendet, och via det tjänar vissa intressen på bekostnad på andra.

Bitcoin är ett försök att efter århundraden av ekonomiskt tänkande framställa en digital version av guld. Där guldets egenskaper lyckas representeras digitalt. Därav följer att bitcoin, precis som guld, KAN tillfredsställa de tre funktionerna som riktigt framgångsrika pengar har (bytesmedel, räkneenhet och värdebevaring).

Det betyder inte att bitcoin kommer lyckas med detta – det betyder bara att det är en mycket mer fundamental förståelse som ligger bakom bitcoin, än den förståelse som ligger bakom fiat. Och det är inte konstigt, riksbankens inneboende incitament förhindrar verklig förståelse, eftersom verklig förståelse fullständigt skulle invalidera den egna organisationen.

Bitcoins och andra kryptotillgångars användning är fortfarande liten

Författaren ägnar några paragrafer åt att visa vilka enormt små volymer som krypto står för i transaktioner. Och det är bara att hålla med, det är sant. Under 2017 var antalet globala transaktioner i bitcoin nära 300 000 per dag, att jämföra med ca en miljon swish-transaktioner bara i Sverige, och nio miljoner kortbetalningar. Bitcoin används inte i någon större utsträckning som betalningsmedel idag – det används, vilket författaren är mycket angelägen om att komma fram till – som en tillgång, i vilken man spekulerar om framtida prisökningar. Eller framtida inflationssäkring.

Några ytterligare förtydliganden.

  1. Siffran 300 000 per dag är inte helt korrekt. Den reflekterar de antal transaktioner som utförs på bitcoins grundläggande lager – alltså direkt i blockkedjan. De är fullständigt tryggade och irreversibla transaktioner.
  2. Det finns andra transaktioner i bitcoin som inte sker på blockkedjan – dvs inom bitcoinbanker där banken helt enkelt modifierar kunders registrerade tillgodohavanden.
  3. Det finns numera också transaktioner inom lightning network, jag vet inte hur man får reda på hur många de är. Men de behöver inte avräknas konstant och syns därmed inte på blockkedjan lika lätt.

Med detta sagt. Bitcoin används sannerligen inte som bytesmedel eller räkneenhet ännu. Utan nästan uteslutande som en värdebevarande instrument och inflationssäkring.

Bitcoin är inte ett hot

Författaren ser inte krypto som ett hot för den finansiella stabiliteten. Och det gör han rätt i – det är hans egen organisations verksamhet: skapandet av krediter via räntemanipulation som utgör det största hotet, bredvid kvantitativa lättnader. Han är också angelägen om att peka ut att det trots allt innebär en stor personlig risk för de som investerar i krypto, eftersom det inte finns statliga garantier i en mycket volatil marknad. Jag antar att de garantier han syftar till är “insättningsgarantin” där staten går med på att hjälpa banker som lyckats ta sig i den statliga regleringsvärmen, trots att de kanske missköter sig.

Den kriminalitet som krypto används för att effektuera är också värt att nämna för författaren. Här vill jag inflika att kriminella antagligen använder centralbanksvalutor mer än någonting annat. Det är inte ett argument. Inte mer än att kriminella ibland sjunger i duschen och att man därför bör vara försiktig med att vatten och musik.

Energiåtgången uppmärksammas också. Det är dyrt och energikrävande att framställa bitcoin och säkra nätverket. Det är också dyrt och energikrävande att värma riksbankens lokaler, och betala tjänstemannalöner. Det är dyrt och energikrävande att gräva guld, att framställa mat, att gödsla åkern, att bygga hus. Det betyder inte att vi inte gör det, men absolut vore det bra om man kunde göra energiåtgången lägre – det skulle skapa ännu större vinstmarginaler för miners, vilket skulle attrahera fler av dem, och ytterligare förbättra nätverkets robusthet. Men det kostar – och de som deltar betalar för det. De som inte deltar betalar inte för det. Däremot har vi inget val annat än att betala, via inflation och seignorage, för författarens tjänstemannalön och uppvärmda lokaler.

Avslutning

Avslutningsvis menar författaren att bitcoin inte kan betraktas som pengar. Och jag håller med honom – det saknas tillräckligt bred acceptans för att man, ens med god vilja, skulle kunna betrakta bitcoin som pengar. Det är nämligen det som slutligen krävs för att någonting skall kunna bli en peng på marknaden.

Någonting måste ha tillräckligt bra egenskaper för att tillfredställa samtliga tre grundläggande funktioner – därefter får marknaden avgöra. Än så länge används bitcoin nästan uteslutande för värdebevarande syften, därefter i mycket begränsad utsträckning som betalningsmedel, och definitivt inte alls som räkne-enhet. Bitcoin är inte pengar.

Författaren menar att det faktum att bitcoin saknar “utgivare” gör att det inte kan betraktas som pengar. Struntprat. Guld har inte heller en “utgivare” – guld har de senaste generationerna tvingats bort, och propaganderats bort från marknaden av charlataner och pyramidspelsbyggande hovtjänstemän i vissa särintressens ledband.

Detta tror jag inte att författaren är villig att erkänna. I hans egna ord: “Den avgörande skillnaden mellan kryptotillgångar och etablerade valutor är alltså att de senare aktivt sköts av centralbanker som med utgångspunkt från lagstiftningen har det övergripande ansvaret för att penning- och betalsystemet fungerar praktiken i och är tillräckligt flexibelt för att möta samhällsekonomins behov. Ett annat sätt att formulera detta är att centralbankernas uppgift just är att se till att pengarna fyller sina tre grundläggande funktioner över tid.”

Den enda chansen för fiatvalutorna att klara sig i det långa loppet är att anamma oerhört strikt penningpolitik. Det kommer inte hända.

Den mest centrala aspekten borde vara den värdebevarande funktionen – och just eftersom det är DEN som centralbanker misslyckas med torde det inte vara förvånande att ett annat instrument, som är inbyggt deflationistiskt, främst konkurrar med statliga valutor först på den värdebevarande fronten. Det finns ingen anledning att använda bitcoin som betalningsmedel – lika lite som det finns anledning att använda guld.

Man spenderar naturligtvis sina lägst värderade pengar först. Bitcoin är krångligt, dyrt och jobbigt att hålla på med – den enda anledningen till att folk ändå vinnlägger sig om att investera i det har att göra med det allt annat överskuggande problemet: att centralbanker suger på att bevara pengars värde. Det är inte det som är deras syfte – deras syfte är att bedriva inflationspolitik, det vill säga flytta köpkraft från vissa till andra.

Det är alltjämt möjligt, efter en otroligt studsig och volatil resa, att bitcoin kan komma att konkurrera på riktigt med centralbanksvalutorna inom de andra funktionerna också. Den enda chansen för fiatvalutorna att klara sig i det långa loppet är att anamma oerhört strikt penningpolitik. Det kommer inte hända. Åtminstone inte innan en fullständig krasch. Detta är ingenting jag går och hoppas på men de politiska incitamenten för en stabil penningmängd existerar inte. Även om jag personligen skulle välkomna det. Vilken centralbank vill råka ut för den storm av kritik som skulle resultera om man skulle våga rucka lite på det fragila korthus som man byggt upp? Människorna i dessa institutioner är inte okunniga om detta, min gissning är att de inte har den blekaste om hur de ska gå tillväga.

För eller senare kommer verkligheten på besök – och det är möjligt att många, vare sig skyldiga eller oskyldiga, från aningslösa keynesianskt skolade tjänstemän, till godtrogna stretande småsparande människor inte kommer att tolerera utfallet. Jakten på syndabockar kommer att komma. Och det är inte otroligt att det är folk som varit framsynta nog att spara i ädelmetaller och kryptovalutor som får skulden. Så därför vill jag avsluta med några tips.

  1. Månadsspara en gnutta, definitivt inte allt, i bitcoin. På så vis känner du att du har “råd” att förlora de små summor du lägger in och du blir inte ett offer för de extremt volatila marknadsrörelser som utan tvivel kommer vara en del av bitcoins framtid under överskådlig framtid.
  2. Håll käften om det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *