Deflation är inte dåligt

Politiker och mainstream-ekonomer slutar aldrig att varna för vad de kallar “deflationsfaran” – idén att lägre priser är dåliga för den ekonomiska utvecklingen och att oupphörlig “lagom” prisinflation behövs för att säkra välståndet. En deflationssiffra så låg som 0.6% kan vara tillräckligt för trycka på larmknappen, vilket i sig är underhållande eftersom den siffran inte motsvarar mer än ett avrundningsfel.

Det typiska argumentet för att deflation skulle vara dåligt brukar låta ungefär såhär: om priser hela tiden faller så börjar folk förvänta sig att priser blir lägre, då skjuter de upp sina inköp till ett senare datum. Detta i sin tur leder till att priserna ytterligare faller (efterfrågan sjunker) och så hamnar vi i en evigt nedåtgående spiral av lågkonjunktur och utarmning. Ökande priser däremot, gör så att folk köper idag, så att de kan skydda sig från stigande priser, vilket då leder till ekonomisk blomstring och ökande levnadsstandard.

Begreppet “deflation” används förvirrande nog för att hänvisa till ett antal relaterade men egentligen skilda ekonomiska fenomen.

1. Fallande priser på grund av ökande produktivitet – detta kan vi kalla sekulär deflation, eller tillväxtdeflation – eftersom produktivitetsökningar = ekonomisk tillväxt.
2. Fallande priser på grund av en minskning av tillgången på pengar – detta kan vi kalla monetär deflation. Detta brukar ytterligare blandas samman med vad som brukar kallas
3. “cash building deflation” – det vill säga att efterfrågan på pengar ökar, vilket ökar pengarnas köpkraft (= fallande priser). Vadå tänker du, efterfrågan på pengar är väl oändlig? Nej, inte riktigt. Säg att du får en miljon kronor, i den mån du INTE spenderar eller investerar så uppvisar du din efterfrågan på att hålla pengar i kontanter eller konton. När människor generellt väljer att inte spendera, det vill säga INTE efterfråga varor och tjänster, så har det tryck nedåt på priserna. Detta brukar nedsättande kallas för att folk “hamstrar”, och särskilt misshagligt är det förutsägbart nog när “rika” människor väljer att inte köpa just ditt skräp. Kort sagt, både tillgången och efterfrågan på pengar påverkar pengarnas köpkraft, det vill säga priset på pengar uttryckt i varor och tjänster.

Låt oss begränsa konversationen till de två första fenomenen.

Trots att de båda till ytan har samma egenskap (fallande priser), så skiljer sig orsak och verkan, och därför måste vi betrakta dem separat. Men eftersom nuvarande penningpolitik världen över är partisk till förmån för evig penningmängdsinflation så sker deflation oftast endast under penningpolitiska kriser – det vill säga “monetär deflation”. De förment dåliga effekterna av sådan deflation, som ofta karaktäriseras av skarpa och ihållande prisfall används för att demonisera den första sortens deflation också. Om man inte vet bättre ser det alltså ut som att fallande priser, oavsett anledning, är dåliga.

Men den första typen – den sekulära deflationen – sker på grund av att utbudet av en vara, relativt utbudet på pengar, leder till att priset på denna vara gradvis sjunker. Det borde vara uppenbart för alla och envar att sådana fallande priser är ett resultat av ekonomiskt välstånd, eftersom de tillåter oss att köpa mer med samma mängd pengar. Det kan inte vara allmängiltigt dåligt att pengarnas köpkraft stiger. Följaktligen är de inte en ekonomisk börda, och att försöka motverka denna typ av deflation är fullkomligt absurt.

Föreställningen att folk helt plötsligt skulle “sluta köpa” under en sådan deflation för att “skjuta upp” sin inköp på grund av fallande priser är löjlig. Vilken affärsman som helst kan berätta för dig att om du sänker priset på någonting så kommer folk köpa mer av detta någonting, och om du höjer priset kommer de köpa mindre. Precis motsatsen till någon slags “deflationsfara”.

Vi människor värderar varor och tjänster efter hur väl de hjälper oss uppnå våra ändamål. Läran om mänskliga handlingar är läran om hur man uppnår sina mål, vilka de än må vara, med hjälp av medel. Med den logiken måste människor slutligen försöka nå sina mål, det vill säga konsumera. Om vi skulle dra teorin om “deflationsfaran” till sin logiska slutpunkt så menar den att fallande priser skulle orsaka svält eftersom folk hela tiden skulle vänta på lägre matpriser.

Nuförtiden, när det vi använder som pengar inte längre är guld, utan pappersbitar och krediter, så är sekulär prisdeflation svår att hitta klockrena exempel på, eftersom centralbankspolicy hela tiden ser till att den allmänna prisnivån ökar. Men ett exempel är inom tekniksfären där produktionsförbättringar inom datorer och mobiltelefoner gör att priserna på dessa manicker sjunker snabbt nog att vi ska kunna se sjunkande priser trots den allmänna prisstegringen. Dessa fallande priser på teknikmanicker har inte gjort att teknikbranschen har kollapsat när folk konstant har “skjutit upp” inköp. Hur kommer det sig?

Oavsett hur mycket du tror att priset kommer att sjunka i framtiden så finns en punkt där värdet av en dyrare dator idag är större för dig än värdet av en billigare dator i framtiden. Med andra ord, även om du vet att en dator kostar 10,000 kronor idag, och bara 5,000 om tre år, så kan du tänka dig att spendera 10,000 idag om fördelarna som du får av att äga en dator bedöms som mer värdefulla än att spara 5,000 kr om tre år, och under tiden inte kunna dra nytta av datorn. Alternativkostnaden att vara utan en dator upplevs helt enkelt som dyrare än 5,000 kr om tre år.

Ett annat tokigt argument är att fallande priser skulle orsaka fall i företags intäkter, vilket i sin tur leder till lägre vinster, färre investeringar och slutligen en nedåtgående spiral. Men ett företags framgång, som mäts via dess vinst, beror inte enbart på storleken på dess intäkter utan också på storleken på dess utgifter. De priser som företag är beredda att betala för sina produktionsfaktorer och arbetskraft idag beror på vilka priser de tror att de kan sälja sina slutprodukter för framöver. Gradvis fallande priser översätts till gradvis fallande kostnader även för företag, följaktligen finns det ingenting med fallande priser som innebär att företag skulle sluta göra vinst.

Faktum är att det är den onda tvillingen inflation som gör mest skada på vinster. Bokföringsseden att över tid nedvärdera tillgångar under deras användbara livstid har effekten att företag ger sig själva utrymme att sätta undan en del av sina intäkter för att ersätta föråldrade tillgångar. Om nedvärderingsbokföringen görs till det gamla priset av en tillgång, medan kostnaden för ersättningstillgången under tiden har stigit, så blir medlen otiilräckliga. Detta är dock mest en bokföringsteknisk sed, i och med att vi lever i tid då centralbanker konstant skapar pengar så kan vi räkna med att många större företag är medvetna om att de inte kan räkna med stabila (eller fallande) priser.

Den verkligt stora kostnaden som inflationistisk lågräntepolitik för med sig är att företag tenderar att göra felinvesteringar. Om räntan vore satt av marknaden utan influenser från centralbanker skulle en låg ränta tyda på att många sparar, det vill säga avhåller sig från att konsumera. Detta är signal att det finns resurser att bruka i ekonomin och att långsiktiga och komplexa produktionsprocesser ser mer lönsamma ut. Men när räntan är artificiellt satt, och inte är uppbackad av ett verkligt sparande, utan folk har fullt upp med att sms-låna ihop till sina julklappar – då finns inte resurserna att tillgå. Och verkligheten kommer alltid ikapp. Det enda som kan skjuta krisen på framtiden är ytterligare inflation, och ytterligare lite till inflation.

Den största felet i deflationshysterikernas teori är att den är baserad på den falska “konsumtionistiska” synen på ekonomiska framsteg – att det som driver på ekonomisk utveckling är att konsumenter spenderar mer och mer på mer och mer skräp. Vi som förhåller oss till den österrikiska ekonomiska skolan vet att välstånd kommer sig ur att människor avhåller sig från att konsumera för att istället spara och investera. Höga sparkvoter hittar man där människor i gemen har en låg tidspreferens (tänker långsiktigt). Och detta är precis det vi ser när en många skjuter upp sin konsumtion idag för att dra fördel av lägre priser imorgon. Att föredra samma mängd varor i framtiden till ett lägre pris är konceptuellt samma sak som att föredra en större mängd varor i framtiden till samma pris.

Alltså finns det, om människor i stor utsträckning avhåller sig från att konsumera; fler resurser att tillgå idag – att till exempel använda för investeringar i långa och komplexa produktionsprocesser som resulterar i en skjuts i den ekonomiska utvecklingen. Att trycka pengar (inflatera), för att priser ska gå upp, för att få folk att konsumera idag, har naturligtvis motsatt effekt.

Den andra sortens deflation, den som är resultatet av en penningmängdsminskning är av ett annat slag. Här är problemet att minskningen av utbudet på pengar resulterar i att priset på tillgångar som är prissatta i kronor faller, medan de lån i kronor som har tagits för att finansiera dessa varor ligger kvar på sitt tidigare värde. Det blir alltså plötsligt väldigt dyrt att vara låntagare. Resultatet är en kaskad av uteblivna betalningar, konkurser, arbetslöshetsökning och så vidare. Då påstås det att detta leder till armod och elände. Detta händer nästan alldeles innan en ny högkonjunktur är på gång att dra igång, när penningmängdsinflationen har avstannat och högre räntor har gjort det svårt att få tag på billiga lån.

För vem som helst som har en grundläggande förståelse för den “österrikiska” konjunkturcykelteorin, så är ovanstående anti-deflationism inte något annat än en partsinlaga från banker och företag som skaffat stora mängder “billiga” krediter att trycka in i tillgångar som har gått upp fort i pris (t. ex sub-prime lån) under högkonjunkturen. De ropar och skränar efter mer inflation så att just deras firmor inte ska behöva genomgå likvidering och att deras högsta höns inte ska behöva sälja sina herrgårdar och jakter.

Denna sorts deflation, som världens bankelit är livrädda för, är inte resultatet av en allmän ekonomisk nedgång, utan det är ett naturligt sätt för ekonomin att omstrukturera sig själv bort från felinvestingar, genom att flytta köpkraft från de som lånade och slösade under högkonjunkturen till de som inte gjorde det, de som fortfarande sitter på merparten av de kontanter som nu snabbt går upp i värde (priser går ner = pengar blir starkare). När den likvideringen är fullbordad kan ekonomin sedan snöra på sig bättre skor och trampa vidare. Det är precis detta som är den framstående “österrikiske” ekonomen Jörg Guido Hülsmanns argument i Deflation and Liberty.

Faktum är att anledningen till att så många mainstreamekonomer är rädda för deflation har att göra med en monetaristisk analys av den stora depressionen på 30-talet, där det faktiskt förekom en verklig penningmängdsminskning. Men, precis som Murray Rothbard pekar ut i sin bok America’s Great Depression, så berodde bristen på inflation inte på att man inte försökte och att den verkliga anledningen till penningmängdsminskningen står att finna i att faktorer som negerade de inflationistiska ansatserna från staten och centralbanken. Hur som helst, stagnationen under eran berodde inte egentligen på deflationen utan på de utbredda försöken att hålla upp löner och priser trots penningmängdsminskningen. Hade man tillåtit priser att falla istället så hade återhämtningen varit mycket snabbare.

Nu kommer vi till den verkliga anledningen till varför förståsigpåarna tycker att vi ska vara rädda för “deflationsfaran”. Deflation skulle allvarligt skada tungt belånade stater och banker som litar på en konstant tillgång på gratis pengar. Evig inflation är inte någonting som krävs för ekonomiskt välstånd eller för allmänhetens välmåga. Den eviga inflationen krävs för att kontinuerligt hålla etablissemangets institutioner, och deras dåliga tillgångar och skulder, om ryggen. De kräver mer gratispengar, mer stöld av din köpkraft för att se till att deras låtsastillgångar fortsätter stiga i värde.

Myten om deflationsfaran är ingenting annat än en del av ett stort bedrägeri som tjänar ett fåtal, på bekostnad av alla andra.

Denna artikel har översatts från originalet och författades av Duncan Whitmore.

Avsnitt 394 (There Is Nothing to Fear About Deflation) av Tom Woods show belyser frågan ytterligare: