Domedagskulter har en lång tradition. De har i alla tider existerat. Det är inte märkligt om man tänker efter. Det är en dygd att vara uppmärksam på konsekvenserna av ens handlingar.
Aningslöst skövlande och konsumerande, utan eftertanke på morgondagen, leder oavlåtligen till att en hård dom kommer falla. Det finns historiska exempel på detta, och vi känner alla till individer i vår närhet som förkroppsligar detta beteende; de undviker ansvar, skjuter upp arbete, och tar ständigt den enkla vägen. De blundar för att framtidens dom kommer att falla över dem, vilken den alltid gör. Det går heller aldrig bra för samhällen som är kortsiktiga. Vi behöver blicka framåt, det finns en chans att vi gör någonting idag som kommer få katastrofala återverkningar för våra efterlevande.
Det finns en giltig plats i vårt samhälle för människor med ökad känslighet för fara. Varje kultur behöver kanariefåglar i sina gruvor, eller gnäggande hästar i stallet. Vi bör inte sopa gnäggande och stampande hästar under mattan. Vi behöver dem trots att de larmar någonting förfärligt ibland.
På samma sätt behöver vi människor som är relativt okänsliga för fara, och som trots varningar tågar fram emot nya upptäckter. De har en tendens att stryka med oftare än medelbefolkningen. Men vad i hela friden skulle vi ta oss till utan dem?
Ibland har den ena gruppen mer rätt än den andra. Ingen av grupperna har någonsin helt fel.
Detta betraktar jag som en evig sanning. Människan som individ, familj, samhälle och som civilisation rör sig alltid mellan ordning och kaos, och människor har temperament som är olika lämpade att frodas i dessa två ytterligheter. Det enda sätt vi har att hitta en lämplig väg framåt i detta landskap är att gemensamt:
- låta samtliga temperament föra ocensurerad talan,
- vara oerhört uppmärksamma på vad de säger och
- att tydligt artikulera de båda sidornas starkaste argument.
Jag som individ född med ett visst temperament, med specifika kunskaper, och med vissa värderingar, är skyldig att formulera mig så tydligt och starkt som jag kan. Samtidigt är jag skyldig att låta bli att rida an mot väderkvarnar – nej, jag måste även formulera synpunkter som går mig på tvären på ett så starkt sätt som jag förmår. Jag måste bemöta de starkaste argumenten, med mina starkaste argument. Det är oerhört svårt att göra själv, och det är därför som det fria ordet är så viktigt. Det fria ordet fungerar bara om vi använder det uppriktigt – för att reda ut saker och tänka på saker tillsammans. Ju fler som agerar på detta sätt, desto fler uppriktiga konversationer; desto bättre kan vi sortera agnarna från vetet under fredliga förutsättningar. Alternativet till detta tillvägagångssätt är tribalism, och till syvende och sist: krig.
Meme-wars!
Men är det redan för sent? Det fria ordet verkar inte vara en värdering som står högt i kurs. Det tycks mig snarare att tribalismen är i full blom. Jag ser Greta-memes från båda hållen. Karikatyrerna flödar. Å ena sidan: “De som förnekar Gretas budskap är vita medelålders onda gubbjävlar som vill köra för stora bilar på LANDET, varför känner ni er så hotade, varför hatar ni?”.
Å andra: “Greta är en tonårsidiot, och ni som köper hennes story om att samhället fullständigt måste omdanas är hysteriska bortskämda kommunister på Södermalm”.
Vissa höjer henne till skyarna, de blir uppenbart djupt berörda av hennes tal i FN. Så till den grad att det dansas till populärmusikaliska mashups där hennes “HUR VÅGAR NI?” basuneras ut över dansgolven. “NI HAR STULIT MIN BARNDOM!” För dessa människor är Greta en David, mot en Goliat. Hon måste segra för hon har hjärtat på det rätta stället, hon går den rätta moraliska vägen, hon kan tala för sig, och hennes uppoffring tyder på att hon är en fyrbåk för den rättmätiga ilskan som bör vändas emot allt det onda. VAKNA VAKNA!
Å andra sidan de som tycker att fenomenet är fullkomligt bisarrt, som upplever hennes FN-tal som så pinsamt infantilt att de måste stoppa huvudet i en kudde. Som upplever henne som en ovanligt, nästan misstänkt väl artikulerad tonåring som under vuxnas influens har lärt sig att bli vettskrämd för ett problem som kanske inte ens är ett särskilt stort problem. Stulit din barndom säger du? Har du provat att slita kalorier ur marken med dina bara händer på sistone? Det hade varit din verklighet, om du hade överlevt till att bli sexton, för bara 150 år sedan.
Det är som att sidorna ger varandra meme-örfilar med ena handen, och knyter den andra i fickan. Inte direkt en fruktbar miljö för dialog. Klimatdebatten är historien om människor som bebor fundamentalt oförenliga konceptuella universum, och som vägrar tala med varandra annat än via glåpord. Som Trump skulle sagt: SAD!
Jag känner en instinktiv beundran för Greta, trots att jag inte håller med henne. Men jag äcklas av de vuxna som svansar runt henne, som medtaget nickar med, och som utan dubier plockar politiska godhetspoäng genom att posera bredvid hennes bittra, apokalyptiska och otacksamma yttranden.
Anti-kapitalismen måste försvinna ur debatten
Mängder av de mest namnkunniga klimataktivisterna har en anti-kapitalistisk världssyn. “Lösningen” för dem är att montera ner kapitalismen, och införa socialism, då kan man nämligen kontrollera människors konsumtion – man kan tvinga in ett (enligt deras definitioner) hållbart levnadssätt. Som sidobonus får de då (tror de) en utjämning av levnadsförhållanden.
Tag Alexandia Ocasio-Cortez som exempel, hon häver ur sig fullkomligt bisarra påståenden, såsom att jorden kommer att gå under om 12 år. Hon korrigerar det senare, och menar att om vi inte genomför omvälvande förändringar som drastiskt minskar koldioxidproduktionen inom de närmsta 12 åren så är vi körda… en gnutta längre fram.
Om hon nu verkligen skulle tro på det, hur kommer det sig att hennes “Nya gröna giv” är proppfull med krav på förmögenhetsomfördelning? Eller “löner som går att leva på”, eller “social, ekonomisk, ras- och könsbaserad rättvisa och jämlikhet”. Minns väl, att enligt henne så går jorden under om vi inte lägger ner större delen av industrisamhället inom tolv år, hur kan det då finnas tid att propagera för ett utrotande av lönegapet? Drar du igång ett slagsmål över vilken låt bandet ska spela på ett sjunkande skepp? Nej, du räddar det som räddas kan om du har något bakom pannbenet. Antingen det eller så tror du inte på att skeppet faktiskt håller på att sjunka. Dina handlingar avslöjar vilka värderingar du faktiskt har, inte dina ord.
Det ser ut för mig som att socialister ser en möjlighet att saxa in en slags revolution i den grälla skräckpropagandan som florerar.
Ett annat exempel på detta är vår egen kommunistsmurf Göran Greider som drömskt skanderar:
Den som i likhet med mig är vänster och demokratisk socialist kan lätt ur Greta Thunbergs tal dra ut linjer som pekar i antikapitalistisk riktning. Jag tror att det i längden är nödvändigt: Det går inte att lösa klimatkrisen enbart med små reformer inom ramen för det doktrinära marknadsekonomiska system vi idag har. Hela samhällen måste ställas om på ett ganska radikalt sätt. Den gröna giv – New Green Deal – som alltfler talar om och som är en förutsättning för att planeten ska klara sig från en galopperande temperaturökning med oöverskådliga följder, kräver att staten och det offentliga i vid mening får en långt starkare roll, både för att demokratiskt planera våra samhällen bättre och för att stärka alla de goda ansatserna som verkligen finns bland företag och hela näringar.
/Göran Greider i Dalademokraten 24 september 2019.
Det är rimligt att vara skeptisk emot aktivisterna
Detta är mitt största problem med klimataktivisterna. De är översvämmade av anti-kapitalister. Hela samhällen “måste” alltid “ställas om” enligt dem. Vilken tidsålder det än är, vilka problem som än är störst för tillfället är lösningen alltid densamma för dessa intellektuella lättviktare: samhället bara måste omdanas, i grunden, om du inte håller med är du en avfälling. De är kanonbra på att blåsa liv i avundsjukans evigt glödande kol, och njuter uppenbarligen av att under rungande applåder peka finger mot allting som liknar en hierarki. Där, se där är fienden!
Dessa människor skrämmer livet ur mig. Du behöver inte kunna särskilt mycket 1900-talshistoria för att förstå varför. Det är denna socialistiska ideologi som haft ihjäl mer än 150 miljoner människor, skövlat natur och miljö och ruinerat länders välstånd. Den enda anledningen till att socialismen och kommunismen inte har samma direkt känslomässiga negativa effekt som fascismen och nationalsocialismen är att den opererar under en hinna av utopisk godhet. Det är en fernissa som oerhört snabbt försvinner när socialismen väl är etablerad. Då upprätthålls denna chimär bara av Pravda-organ samtidigt som både hög som låg försöker hitta potatis på den svarta marknaden.
Marknaden är inte heller felfri
Den fria marknaden (det vill säga människor som interagerar på frivillig basis) – är inte felfri heller. Livet är nämligen ett problem, och alla människor felar konstant. Det finns inga utopiska lösningar, men den fria marknaden innehåller omedelbarare återkoppling till beslutsfattare, eftersom konsekvenserna av beslut känns av relativt snabbt. Kapitalismen låter korrumperade hierarkier falla.
Nämn till exempel ett enda privat monopol som överlevt mer än 40 år. Kan du hitta ett exempel på detta? Inom den fria marknaden faller jättar hela tiden. Och det är en bra egenskap. Många hierarkier blir nästan omöjliga att förnya, på grund av blindhet och förlegade interna traditioner. Bättre att låta dem falla och plocka ur de skärvor som går att använda till någonting vettigt.
Precis som med kommunism så har “verklig kapitalism aldrig prövats”. Tur är väl det; världen är inte ett steriliserat laboratorium där ideologier kan studeras i petriskålar, separerade från den kaotiska komplexitet som verkligheten innebär.
Men vid det här laget borde vi kunna sluta oss till att den stora skillnaden mellan fri marknad och socialism är att de samhällen som anammat någonting som liknar fri marknad och kapitalism nu snart har lyft hela världen ur förtryckande fattigdom, medan det som liknar socialism har lett till massmord och fattigdom. Se bara vad som har hänt nu när Kina har gläntat en gnutta på den socialistiska rustningen. Marknaden är inte felfri, men den matchar bättre hur människor faktiskt fungerar, och erbjuder avenyer framåt för de som har kompetens och energi, och korrigeringsmekanismer för att minimera misstag.
Glöm aldrig att det är fullständig fattigdom som är människans grundtillstånd. Det är välståndet som är den historiska avvikelsen. Det är välståndet som behöver förklaras. Fattigdom är oerhört enkelt att förstå. Västerlandet har lyckats skapa en uppsättning kulturella värderingar och institutioner som verkar förbättra människors liv, åtminstone materiellt, och det är inget annat än ett underverk. Att slänga hela rasket i sophögen för att vi är lite rädda för framtiden är ingen vidare bra idé, milt uttryckt.
Tacksamheten
Upprepa efter mig: allmänt välstånd har aldrig tidigare existerat. Någonsin. Allt du ser omkring dig har dina fädernegenerationer byggt, och verkligen inte med Marx hjälp. En gnutta tacksamhet vore på sin plats.
De experiment mellan fri marknad och centralplanering som 1900-talet har försett oss med är omöjliga att blunda för, om man inte är komplett förblindad av ideologi. Jag väljer självklart frimarknads-koleran framför kommunist-pesten. Allra mest därför att den fria marknaden inte lovar guld och gröna skogar. Den ger dig bara verktygen att axla en börda och försöka göra någonting vettigt, tillsammans med andra, om ni kommer överens. Det är tufft, det kräver hårt arbete, det är inte “jämlikt” och shit happens: men de länder som bäst approximerar den fria marknaden är de mest välmående platserna på jorden. Det är knappast en slump. Och detta borde intressera miljövänner: de länder som i någon mån anammar äganderätt och fri marknad har också renare natur.
Ju friare marknad du kan tolerera, desto bättre för dig och dina efterföljande, och miljön. Det är först efter det att du har det relativt gott ställt som du har någon ork att bry dig om de tre plastsugrör som Sverige släpper ut i havet årligen.
Socialism är, efter en paus efter kalla kriget, återigen ett giltigt intellektuellt och moraliskt alternativ för många människor. Trots de oerhört övertygande teoretiska OCH empiriska bevisen som belagts emot den.
Klimatet är ett problem
Det är oerhört oroande. Och det är svårt för mig att hålla tand för tunga när nära och kära aningslöst sällar sig till denna typ av lösningar på vad de upplever vara en stundande apokalyps. Då händer det lätt att jag i affekt vill skriva någonting svepande och dräpande (och därmed direkt bli brännmärkt som en typisk klimatförnekande gubbe som blir triggad av Greta). Jag försöker bättra mig, och har istället jobbat på denna text för att försöka artikulera mina tankar, allra mest för att ge inblick i hur en hemsk klimatförnekare som jag tänker, och få någon att förstå att det kanske inte bara är reflexmässig gubbighet som ligger bakom mina ställningstaganden.
Jag tror inte på den stundande apokalypsen.
Med det sagt: jag tror att klimatförändringar är ett problem. Jag “förnekar” inte vetenskapen. Det finns någonting att lägga märke till när det gäller människan och klimatet, hästarna stampar och gnäggar, och vi bör inte sopa dem under mattan. Men vi måste bara leda bort världens skenande Alexandra Ocasio-Cortezer, Gretor och Göran Greiders och deras uppenbara socialistiska partsinlagor för att kunna fokusera på vilka kort som faktiskt är i spel.
Ok. Klimatet är ett problem. Hur stort är problemet? Om problemet kräver en lösning, vad är lösningen om vi (Gud give) kan komma överens om att inte prova centralplanering och kommunism? Det kanske inte ens behöver vara att vi behöver “lösa” klimatfrågan? Vi kanske ska se till att öka vårt välstånd över hela jorden istället, så att de som är fattiga inte behöver stå med byxorna nere när vattnet faktiskt så sakteliga kommer att börja stiga. Det vore ju bra, för vattnet kommer nämligen av allt att döma stiga.
Gissa vad fattiga människor behöver göra för att skapa ett välstånd? De behöver bränna fossila bränslen. Och det finns inte en kraft på jorden som kan hindra dem, gudskelov. Låt oss hjälpa dem göra det så rent och snyggt som det bara går istället. Eller hur? Om västerländska politiker skulle kunna muta ledare i fattiga länder att förhindra användning av fossila bränslen skulle det inte påverka vattennivåerna. De skulle bara hålla kvar befolkningen i fattigdom.
Tre filmer som du kommer lära dig någonting av
För den som verkligen är intresserad av en icke-socialistisk genomgång av klimatproblematiken rekommenderar jag Bjorn Lomborg. Intervjun nedan är lysande. (Nej, Bjorn Lomborg är inte en “klimatförnekare”)
Lomborg menar att global uppvärmning är ett begränsat, men inte trivialt problem. Det är inte så stort problem att vi måste ignorera alla andra problem. Vi behöver inte heller slänga allt vi har på att lösa enbart detta problem. Faktum är att det finns mängder andra problem som vi kan lösa. För mycket mindre pengar, och med mycket förutsägbara och goda resultat. Främst inom barnnäring i fattiga delar i världen.
I den mån människoskapad klimatförändring är ett problem så finns ingen lösning att hämta i att införa totalitär planekonomi. Lösningen finns snarare att hämta i välståndsskapande och innovation. Vi som inte är socialister bör genuint heja på de som försöker hitta marknadsorienterade lösningar.
Om du verkligen tror att klimatapokalypsen är nära borde du vara för kärnkraft och vattenkraft. Det vore till exempel fantastiskt med en stor och snabb utbyggnad av kärnkraften. På sikt kan kanske “förnyelsebar” energi kan bli mer aktuellt, i takt med att batteriteknik utvecklas. Men människor på både höger och vänsterkanten som är intresserade av att begränsa koldioxidutsläppen borde kunna förenas i övertygelsen om att kärnkraft i så fall vore av godo.
Det faktum att de inte lyckas med detta tyder för mig på att ingen av sidorna egentligen anser att det är ett så stort problem. Det är någonting annat som pågår egentligen. Och det finns antagligen viktigare saker att fokusera på för vettiga människor.
Klimatundergången är nämligen inte ens nästan här.