Hur bevarar vi samtalet?

I möten mellan människor finns tre alternativ.

1. Samarbete
2. Separation
3. Krig

Detta är mer komplext än vad man kan tro vid första anblick. Beroende på vilken analysnivå och tidsrymd du väljer att titta på kan du bygga upp en ständigt föränderlig matris av dessa tre alternativ, och konstant zooma ut eller in och inkludera eller exkludera grupper, aspekter och tidsrymder.

Du kan till exempel samarbeta med din äkta hälft om vissa saker, sopa andra under mattan, och fullkomligt krocka om vems förbannade tur det är att diska. Över tid kan dessa positioner flyttas, de saker som ni nu krigar om kan ni med tiden gräva ner stridsyxan över, de saker som ni samarbetar om kan bli betydande problemområden på grund av yttre förändringar (har du provat att skaffa barn ännu?). Det som ni sopar under mattan… ja de sakerna kommer ni antagligen fortsätta sopa därunder, tills de kommer fram och biter er i tårna.

Zooma nu ut, titta på hela familjen. Mödrer, fädrer, mostrar och tremänningar. Bygdens underdelningar. Nationens inre möten, Etniciteternas krockar på världsscenen. Alla dessa saker är ständigt i rörelse, och har i alla tider varit i rörelse. Det enda som är säkert är att man inte kan undvika att mötas, att alla påverkar alla andra, och att ingen är en ängel (kanske snarare tvärtom).

Zooma ännu längre ut. Under tiden som Napoleonkrigen pågick samarbetade fortfarande vetenskapsmän och glada vetenskapslekmän med varandra, trots att deras länder låg i krig.

Min poäng är att vi alltid, var vi än befinner oss i världen, alltid samtidigt befinner oss på samtliga platser i listan ovan. Men ju större del av vår verklighet vi lyckas hantera genom samarbete – desto bättre. Eller hur? Längst upp är freden stabil.

Listan är alltså inte inte värderingsfri. Det är en hierarki som jag anser bör vara allmänmänsklig – samarbete är att föredra framför separation som är att föredra framför konflikt. Det är en lista över föredragna sätt att vara i världen. Ju längre ner på listan du hamnar, desto närmare krig.

Vilka processer kan vi använda oss av för att säkerställa att vi i den evigt föränderliga mötesmatrisen kommer fram till fler handskakningar än holmgångar?

Hur bevarar vi freden?

Den norske socialantropolgen Fredrik Barth ansåg att det som är avgörande för en grupps utveckling och självidentifikation är mötet med andra. I mötet med andra grupper sker jämförelser grupper emellan och härigenom kan olika individer och grupper tydligare definiera sig själva. Olika etniska grupper kan också på frivillig väg skapa gemensamma regler och leva sida vid sida. Detta kräver dock att man har en gemensam grundläggande värdering och att man kan utveckla regelsystem som alla inblandade accepterar och vill följa.¹Parafraserat ur introduktionen till Ethnic Groups and Boundaries, Fredrik Barth, Universitetsförlaget 1969

Det är väl ganska självklart egentligen va? Det går inte att komma överens om man inte kan komma överens. Man måste hålla någonting gemensamt såsom den överordnade värderingen. Annars är det omöjligt att på kort sikt nå ett samarbete. Detta går att tillämpa på vilken analysnivå som helst:

1. Inom den egna individen. Om man ska tro psykoterapeuterna är du en lös samling underpersonligheter som har sina egna agendor och som titt som tätt lyckas ta över hela ditt väsen. Din uppgift är att integrera dessa personligheter under en övergripande primär identitet, en karaktär – den karaktären måste förkroppsliga och prioritera vissa värderingar över andra värderingar.
2. Gentemot din äkta hälft – när du väl är gift (eller vad du nu kallar det) är du inte längre dig själv, något hos dig måste dö, något annat måste springa till liv. För barnen och för er gemensamma resa i livet kan du inte hålla enbart dig själv eller någonting annat högst. Du måste hålla det som binder er samman högst. Detta kräver att era karaktärer måste förändras och bli en gemensam överordnad karaktär.
3. Inom familjen, i lokalsamhället, i nationen och inom etniciteten når vi nya abstraktionsnivåer på samma analys. Men storyn är fortfarande densamma. Definitionen på människor som samarbetar är att de strävar emot samma högsta mål. Och målet kan inte vara luddigt, det måste antingen vara fullt artikulerat och förstått eller åtminstone dramatiserat i den levande kulturen såsom inom religion, eller utagerat inom traditioner or seder. Ju mer artikulerade mål vi delar, desto enklare kan vi samarbeta om att nå dem.

Delar man inte värderingar, eller inte ens deltar i ett samtal om vilka värderingar som gemensamt ska vara högst – då faller alternativet “samarbete” bort.

I Sverige är detta högst aktuellt. Främst inom invandringsfrågan. Landet har tagit emot sanslöst många människor. Detta har en mängd olika konsekvenser, och de är ingalunda enkla att ta itu med. Samtliga i Sverige kommer vara tvungna att låta någonting dö, att låta någonting nytt springa fram, och hoppas på att motparten gör detsamma. Kan vi komma överens?

Det beror på. Den som inte har huvudet helt i sanden vet att vi går emot en period av segregation, och ja: våld. Gud give att vi kan bevara freden i så stor utsträckning som möjligt. För saker kan snabbt bli bottenlöst dåliga när det uppriktiga samtalet dör.

Det går enbart att komma överens med människor som åtminstone i någon mån värderar det uppriktiga samtalet. I detta avseende är jag oerhört inspirerad av Navid Modiri. Han kan prata med vem som helst om vad som helst och verkar inte alls intresserad av att använda sin populära plattform som en arena för sina personliga åsikters propaganda. Sverige blir en bättre plats på grund av hans insats. Även om Modiri naturligtvis är en människa som felar, och definitivt har egna åsikter, så är hans fokus inte att ha rätt, eller att utmåla någonting som fel.

Hans fokus är att samtalet, vilket specifikt samtal det än må vara, får finnas, behöver finnas, och att det är vansinnigt viktigt att samtalet får fortsätta.

Tryck på play-knappen:

Navid Modiri talar om olika saker, med olika människor med vitt skilda övertygelser på sin podcast. Det som är viktigast är inte det specifika innehållet i varje enskilt samtal. Det som faktiskt är viktigt är att Navid Modiri tillsammans med sina gäster agerar som om att det vi borde värdera högst, och omfamna med stört andakt är det uppriktiga samtalet. Det är via det uppriktiga samtalet som vi skapar ordning ur kaoset som omger oss, och detta bevarar och stärker freden.

Det minsta vi kan göra är att ge vår uppriktiga uppmuntran, och kanske våga släppa på cynismen för en stund och öppet visa beundran för personer som agerar ut de värderingar vi själva håller högst. Och där ger jag Navid Modiri ett högsta betyg.

Munkavlar på det fria ordet är det som omöjliggör uppnående av den högsta nivån på den möteshierarki jag tog upp i inledningen. Jag lämnar det som en övning för läsaren vilka alternativ som kvarstår när tystnaden faller.

PS. Kuriosa. Bakgrunden till denna artikels bild är en snygg graf av en lorenz-formel (Från Wikipedia). Formeln är framtagen av Edward Norton Lorenz i syfte att beskriva oförutsägbara beteenden i vädersystem. Hans arbete utgör en del av grunden till modern kaos-teori. Jag tycker det är lite härligt att “kaosgrafen” bildar ett par vingar på Navid Modiris rygg.