Denna lilla skrift “Svenskens vidskepelse och vantro” hittades nyligen bakom ett skjul i Tasjkent, och är undertecknad “M. Camle – Wubba lubba dub dub-missionär till Sverige, Stjärndatum 72012”.
Huru upplyst ett folk än må anse sig vara, ingå dock både vantro och vidskepelse mer eller mindre i dess föreställningssätt. Att detta då måste framträda bjärt bland Svenskarnas befolkning är helt naturligt. Här fostras människorna både av skolan och den storslagna värdegrunden. Man tro på onda andar, onda ögon, på trolldom och svartkonst av alla slag och man tillskriver ofta sociala problem såväl som sjukdomar och andra olyckor någon av dessa makter.
Men mot det onda som sker på tillskyndan av dessa makter, finnes det alltid verksamma botemedel. Det säkraste och mest använda medlet är bön eller rättare uppläsning av värdegrundsformler. Men detta kan väl knappast härröras till vantro? Ja, kände man blott icke tillvägagångssättet vore man frestad att säga, att bön är det bästa och det enda rätta sättet alltid och allestädes; men nu är det bedjande som här är fråga om, svårligen annat än besvärjelse; traditionen bjuder att svensken “signalerar” sin upprördhet eller sin hänförelse med sakernas beskaffenhet medelst att skriva texter på s.k sociala medier (en mkt trång informationsfarled); varefter de olika religiösa fraktionerna må gå med antingen i bedjan, gemenskap och åkallan av högre krafter – vilket för svensken vill mena: regering, riksdag, näringslivet samt en flicka vid namn Greta Thunberg; eller i förbannelse av de lägsta och mest förbannade av helvetets invånare – vilket för svensken vill mena: regering, riksdag, näringslivet samt en flicka vid namn Greta Thunberg.
Och fastän dessa människor mycket åberopa sig på sitt bedjande, synes detsamma dock aldrig vilja hjälpa. I de flesta fall ha åtminstone de, som jag kommit i samspråk med, först försökt därpå. Och ofta försöka de länge därmed, ja tills det nästan är ute med dem. Men då jag tala med dem söka de en sista utväg och klaga ofta, att de via sociala medier ha försökt åkalla de goda krafter och i övrigt sopsorterat, klimatkompenserat, röstat och vid julmiddagen debatterat invandringsfrågan med sina SD-kusiner från Skåne, men utan resultat.
Till det myckna onda, som träffar svensken, hör som sagt “onda ögon”, som här i landet gå under benämningen “medelålders vita män” och som tycks ha stor makt. För detta “patriarkat” har man ock stor skräck, ty det kunna åstadkomma snart sagt allt ont. Vilket kryp som än krälar på jordens yta, simmar i havens djup, eller flyga å himlavalvet som drabbas av obestånd eller död sägs kan ha drabbats av “medelålders vita män” och bland dem särskilt menliga efemära “troll” samt deras förgrymmade svartkonst “hat”.
Såsom ock inom alla trossystem har undertecknad erfarit även inom den heliga svenskheten förekomsten av gemena kotterier av kättare och avfällingar. Dessa heretiker uppehålls i egenartade “bubblor” å de sociala medierna där de sinsemellan åkallar “fejknyheter” i syfte att kalmera såväl som egga på sitt andliga tumult. Prov på detta föreligger i synpunkterna att “feminismen överilar sig nog”, “klimatkatastrofen är måhända icke ett ofrånkomligt faktum” samt “mångkultur är kanske inte bara bra”. Dessa avfällingar är sällan mer artikulerade i sin doktrin än den etablerade religionens ringaste förespråkare. Där det finns vantro finns ock alltid en myckenhet av konkurrerande vantro. I närheten av stor högtidlighet samlas i alla tider små grupper oförbätterliga hädare.
Inom den sakrosankta svenskheten kan man med blotta yttranden draga olycka över sin nästa. Det kan ske på det sättet, att man säger till ett barn att det är en “han” eller “hon” och att barnet bör uppföra sig korrekt och vinnlägga sig om att vara till nytta för sin omgivning. Den rättrogne svensken måste begagna helt andra benämningar, barnen är “hen” och de “duger som du är”. Medlet mot det onda som väntar barnet genom heteronormativa utfästelser är att i båd skola såväl som vid hemmets härd tillsammans med barnen beskåda “Lilla Aktuellt”, att prenumerera på Kamratposten samt att med djup högtidlighet fira FN-dagen.
Fruktan för onda andar, i svenskens egna ord: “Patriarkala strukturer”, är allmän. Detta är ej heller underligt, då dessa strukturer finnas överallt och i de flesta fall söka att skada människorna. Symptomen för denna besatthet är inte noga bestämda, strukturerna uppträda i alla möjliga skepnader, såsom i bolagsstyrelser, bilkörande, klimatåverkan, beteendeförändringar i sociala medier, resursanvändning samt i det faktum att atomvapen uppfanns före sanitetsbindor. Kort sagt kan är allt mellan himmel och jord som icke vara till upplevd förtjänst besjälas med att vara orsakad av den patriarkala strukturen.
För att jaga bort den onde medelålders vite mannen församlas man i båd stort som smått. De mindre församlingarna förekommer allestädes där svensken samlas och gå under många benämningar. I dessa, ofta kallade “väredegrundsseminarier”, framförs lågmälda och tidigt inlärda ramsor på högtidligt vis inför församlingen. Undertecknad har observerat ett sådant utövande av sakramenten vari en ung kvinna uttalade “vi måste säkra jämlikheten på vår arbetsplats” under det att åhörarna djupt medtagna och med sänkta blickar läto sig vaggas in i ett asketiskt och självförnekande lyckorus. Av de större trosmanifestationer måste “Pride” omnämnas. Däri tågar horder av lättklädda andebesvärjare under trummande dån genom bygden och åkallar de goda krafterna, samt företar mystiska danser för att i så mått fördriva patriarkala strukturer och stöta ut den toxiska manliga besattheten (hat) som sägs drabba de som inte deltar i, eller mot bättre vetande yppar kritik emot, trosmanifestationen.
Människor som är välkända för att de är välkända spela en viktig roll i folkets liv. Ett flertal av dessa “kändisar” är högt ärade och deras ord väga tungt. Där ske underverk genom kändisarnas kraft, och till kändisarna vänder man sig i alla bekymmer. Man anropar dem, ty de äro frambärare av den sanna godheten. Således visas de kändisar som bäst förstår att uttolka de heliga “mänskliga rättigheterna” stor uppskattning online. Årligen ansamlas stora massor av folk från skilda delar av landet till städerna för att där beskåda magnifika och stort påkostade spektakel som “Avig Maria – No more fucks to give”, vari en stå-upp-komiker (ung. gycklare) fördriver strukturer och patriarkat under översvallande jubel. Detta syns hjälpa särskilt den arma kvinna, som icke blivit välsignad med livsfrukt, att glömma sin outtömliga sorg och att med förnyade krafter ägna sig åt karriärsfullbordan – vilket för svensken, näst röstningsritualen, är den främsta dygd.
Röstningsritualen är utan tvivel den mest intrikata och fascinerande vidskepliga tilldragelse som anfäktar Sverige. Det sedvanliga tillvägagångssättet bjuder att särskilt upphöjda överstepräster, som i allt väsentligt, samtliga, hava samma religiösa övertygelser, ändå ingår i ritualiserad förment konflikt vari de oavlåtligen låter meddela undersåtarna vilka särskilt lärda och effektiva besvärjelser de skola åberopa för den händelse att de skulle åtnjuta en övervägande andel av folkets “röster”, samt vilka nesliga effekter andra sekters överstepräster skola hava för den händelse svenskarna skulle rösta fel.
De skilda översteprästernas besvärjelser äro till förvillelse lika, och syftar samtliga till att besvärja en bättre tillvaro för samtliga, till någon annans bekostnad. Vanligt folk låta sig skruvas upp i erbarmlig frenesi. På arbetsplatser infinna sig en svartsjuk atmosfär.
Slutligen infaller själva dagen då ritualen skall fullbordas. Den sker simultant över hela landet och måste bevittnas av det lokala prästerskapet. Individen låter under stor hemlighet hämta en uppsättning pappersbitar, på vilka står skrivet namnen på ens föredragna sekter. Dessa läggs därefter under liturgisk högtidlighet och tystnad i olika urnor. Vilkas innehåll därefter blandas och räknas. Detta är en oerhört fascinerande förkroppsling av idén om “folkets vilja”. Då den vid första anblick icke tycks hava någon som helst inverkan på den materiella verkligheten bebor ändå ritualen i sig en oerhört framstående kulturell signifikans. Svensken kan icke tänka sig gå miste om denna ritual i vilken han känner sig kunna gynna eller straffa valda segment av sin överhet medelst pappersbitar.
När röstningsritualen till fullbordad är buren, mötas de nyligen smorda översteprästerna samtliga av oöverkomliga hinder. De trollformler som hava varslats utebliva utan undantag, eller sakna aviserad effekt. De överstepräster som vid föregående röstningsritual fick den äran, sägs då ha förpestat “stadsbudgeten” (ung. en evig källa till mirakulösa krafter) i sådan grad att framtida trollformler negeras. Ett uppskov kan då krävas, under vilket översteprästerna kräva in nya medel för att åter rena och stärka den eviga stadsbudgeten. Skulle prästerskapet även efter detta misslyckas, vilket tycks vara det vanligaste, händer ingenting särskilt å deras vägnar.
I konklusion är svensken icke ännu mogen, han tro sig förmer än en naken apa, han äro alltfort besatt av nyckfulla andar samt skrock, tillika saknar han den nödvändiga uppbyggliga karaktär som krävs för att tillägna sig den sanna Wubba lubba dub dub-tron.
Hemställer härmed om omedelbar förintelse via kreditexpansion och dumsnällhet.
